Summa summarum

Torsdag kväll. I morgon fredag och sedan lördag... NU skall det bli väldigt skönt att få känna fast mark under fötterna. Den första veckan som jag var ombord vad det besättningsbyte. Vid middagsbordet satt jag och den avgående styrmannen Damirs. "Detta är den bästa stunden i en sjömans liv" sa han med eftertryck någon timme innan avmönstring. Då kunde jag inte riktigt känna in vad han sa, utan mest registrerade hans statement. Nu förstår jag på ett annat sätt. 38 dagar är länge, tro mej. Så här sista bloggen för denna gång måste jag dela lite intryck, förstås.
Något jag lärt mej är att svenska båtar är inte så svenska som det låter. De seglar under svensk flagg per defintion, dvs. de lyder under ett svenskt regelverk, dvs. Sjöfartsverket. Det låter bra, men på vissa sätt är det väldigt osvenskt. Få svenska båtar har en helt svensk besättning. Färjor, isbrytare, bogserbåtar som seglar längs kusten, javisst men resten? Holländare, Ester, Letter, Litauer, Ryssar, Rumäner, Ukrainare, Polacker, Filipinare m.fl. Många kulturer blir det. Och krockar förstås. Jag menar inte att vi svenskar är bättre än andra, men jag menar att svenskar förstår svenskar bättre. Givetvis! Man märker på sig själv hur annorlunda mycket blir när man inte har kulturen och språket gemensamt, det blir en aning fattigt och futtigt och missförstånd, missuppfattningar och misstänksamheten ligger alltid och lurar i de mest oskyldiga situationer.
En båt är en kulturell enhet som lever sitt eget liv. Iland kommer det hela tiden influenser och påverkan som inte får lika snabbt och tydligt genomslag till sjöss. Delvis beror det nog på att skepparn har sin trygghet i den kultur han blivit skolad i och förstås ser till att behålla den. Vem vill tänka i nya banor om man inte behöver? Skepparn har ett stort inflytande! Delvis på att det i andra länder råder en kultur som vi i sverige släppte ungefär med "du-reformen".
För mig är det förvånande, nästan chockerande att svenska fackföreningar som vill hävda en facklig tradition skrev under på det s.k. TAP-avtalet. TAP = "Tillfälligt anställd personal". TAP innebär i praktiken att t.ex. en Filipinsk sjöman jobbar 56 timmar under veckans alla dagar i minst 6 månader för dryga $1000/månad utan någon som helst trygghet. Om han gör ett fel eller inte gillas skepparn kan han få åka hem på dagen. Han lär bli stämplad som icke önskvärd av sin arbetsgivare, en personaluthyrningsfirma därhemma, och kan troligtvis sedan inte få någon annan försörjning. $1000 är mycket pengar, och de lever flott för dem hemma, men de försörjer ofta sina föräldrar, ev. sina syskons utbildningar, förutom sin egen familj och sina barns utbildning. Mycket står på spel alltså. Jag har fått höra historier om varför andra fått åka hem, och det är inget man känner sig stolt att vara Svensk över. Konskekvensen är att de är fullständigt livrädda för att göra fel. "They can send me home!" som en av filipinarna skrek till mej gång på gång med skräck i blicken för några dagar sedan när vi missförstått varandra och jag gjorde något som han uppfattade kunde bli galet. Inte undra på att de har rykte om sig att "jobba bra" och de jobbar verkligen hela tiden, eller alla fall är måna om att det ser ut som det. TAP i kombination med "management by fear" är i praktiken ett rent slavkontrakt, varken mer eller mindre. Det är min uppfattning, och hur sjöfacken kan godkänna det i Sverige är för mig en gåta. Snacka om social dumpning. Anställningstrygghet finns överhuvudtaget inte.
Att studera det sociala spelet är intressant. Att notera vad som avhandlas vid matbordet, i vilken ton och mellan vilka. Att se hur detta förändras över tiden med personalskiftena är en faktor till. Lägg sedan till vilka nationaliteter som ingår och du har ett pussel i tre dimensioner. Det skulle räcka för en halv avhandling i samspel och gruppdynamik.
Skepparns roll i detta sammanhang är viktigt, det är lätt att förstå. I denna hierarkiska miljö sätter han tydligt sin prägel. Det finns ett begrepp som heter "Happy ship" och då är det ofta skepparn som är nyckeln, det är ett tydligt budskap från dem som varit med längre. Dessa båtar lär tyvärr vara ganska sällsynta. Som någon sa: "Att segla en månad på en båt med otrivsel känns längre än 12 månader på ett Happy ship". Tänk dej då att tvingas vara ombord i 12 månader där man inte trivs, det är verklighet för många TAP:are.
Detta är en ny insikt för mej. Det och mycket annat, t.ex att en ryss bosatt i Litauern inte får rösta där och inte heller får det i Ryssland. Han får dessutom "ALIEN" instämplat i sitt pass. Man lär sig hela tiden.
Nu skall jag smälta och summera ihop allt jag fått vara med om. Det tar nog ett tag. Sedan får vi se vad framtiden har i sitt sköte, som det brukar heta. Det är spännade att leva!