Stor stad och en liten värld

Måndag morgon. Vaknar av att vi startat maskin. Inser att vi är på väg in till Rotterdam så jag ställer klockan lite tidigt så jag kan se inresan från bryggan. En mäktig hamn det här. Det finns två filer in och vi tar den norra, den som leder in till staden. Den södra slutar i en hamnbassäng bland raffinaderier. Fatta vad stort. 300-tusentonnarna ligger på rad. Resan in in tar fyra timmar totalt. Vi svänger till slut till höger in i en bassäng, vänder runt och lägger styrbord till kaj för ovanlighetens skull. Lite kaos vid förtöjningen. De använder moringbåtar här och kajgubbarna har egna åsiker om hur det skall förtöjas, vilka klys och i vilken ordning. Förstås tvärt om vad vi är vana att göra så det fäktas, gestikuleras och skriks på hollandino och filipino-engelska så det står härliga till, men till slut ligger vi där. Det märks snart att vi kommit till en världshamn. De första som kommer ombord är hamnmyndigheten som beordrar upp alle man till bryggan för att para ihop oss med våra pass. Sedan kommer två "surveyors" ombord. Prover tas i varje tank (som brukligt) men de har också massor av frågeformulär och räknar hit och dit i säkert två timmar. Rekord, helt klart. Sedan kan slangen iland kopplas och lossningen börja så sakta. Mycket sakta, inte brottom här inte. Ingen tvekan om vem som bestämmer.

På kajen kommer ännu en person i organge signaljacka. Det syns på stegen att han inte är purung. Jag hjälper honom ombort och vi hälsar. Han är sjömanspräst och han erbjuder mej skjuts in till stan om det passar. Lite senare hamnar vi bredvid varandra vid lunchen så vi börjar snacka lite. Han är pensionär sedan länge. Kommer från Lysekil, men flyttade ganska tidigt. Som alltid när man är känd på samma ort kollar man ju av gemensamma bekanta. Pensionär sedan ett antal år och Lysekil, "-Känner du kanske till Öhrngren då?" frågar jag. "-Stig" säger han och tittar upp. "-Ja vi var bänkkomipsar i två år i småskolan. Då fick man sitta i namnordning och jag som började ett år för tidigt hamande då längst ner på listan och fick sitta med Öhrngren". Ja, världen är ibland väldigt liten känns det som. En sliten klyscha, men ack så sann. Biforar en bild, mest för dej Stig, så att du kan känna igen din gamle klasskompis när han kommer och hälsar på, och hälsar det gör han med, Jan Jannson!

Tittar fachinerat på flodbåtarna. De är ofta över 100m långa, min fribord på några futtiga centimerer. De är hem för familjer med bil och allt, helt galet udda. De manövrerar vant och slinker in till kajer jag inte trodde kunde angöras. Det finns massor av dem överallt. Börjar ana omfattningen av kanaltrafiken här nere. Har förstås fattat att den finns, men inte att det var SÅ stort. Varför har inte vi mer av sjötrafik på våra vattenvägar? detta är ju faktiskt riktigt smart!

Jag får ledigt på eftermiddagen och åker med Jan i hans tjänstebil och kikar in på Sjömanskyrkan. det visar sig vara ett fassionabelt hus med högt till tak och stukaturer. Den svenske konsuln bodde tydligen här under kriget och kåken lär ha Rotterdams största privata trädgård, inte illa. Den märks nog tom. i Svenska kyrkans balansräkning. Jan berättade att det mesta blev bombat under kriget. Av tyskarna. Eftersom de hade sitt högkvarter nästgårds med detta hus är det ett av få som är äldre än kriget. Jans fru tar emot och bjuder på kaffe med dopp. Jag blir presenterad för ett gäng syjuntedamer som fixar med gardinerna. De är sådana som gift sig med Holländare och flyttat ner. "Riktiga" sjömän som besöker sjömanskyrkan verkar vara en raritet, så jag fick ikläda mej den rollen som äkta och berättar äventyr från de sju haven. Inte riktigt så kanske, men uppmärksamhetsfaktorn är ialla fall stor. Jag blev nog en välkommen pinnen i statistiken.

Tog en vända på stan. Synnerligen tråkig på grund av kriget antar jag. Raka gator och allt ser ut att vara från 50-70-tal. Kan inte riktigt se var själva stadskärnan är, men skall vara här. Löser en tunnelbanebiljett och tar Metron ut till "Spickenisse" som man kan säga och de förstår. Åker genom stan och förorterna. Deprimerande tråkigt. Tänk dej den tråkigste förort du kan tänka dej i sverige och gångra med 1000. Så illa kändes det faktiskt. De som åker med ser ut som att de håller med mej. Även här 50 til 70-tal, inklusive gardinerna. Inga färger. På alla hustak små skorstenar som pyser, i bakgrunden stora som ryker. Raffinaderier överallt. Väldigt många (nord)afrikaner. Tar buss 105 och åker länge. Man får ännu mer perspektiv på hur stor staden är. Att åka kommunalt på en ny plats är bra på många sätt. Man får så många turistbefriade intryck då. Gäller i Jerusalem och gäller i Rottterdam, ingen skillnad. Jag ser hamnkranarna i bakgrundern mest hela tiden. Ursäkta Rotterdam, men staden kommer nog inte högst på min stadsrating. Vi går i natt, till Brofjorden. Det skall bli skönt att se lite Sverige nu efter några dygn utomlands. Väldigt vad hemkär man kan bli fort ibland. Kommer på det nu, borta bra men hemma bäst.