Pinsekirke och operahus

En för mig trevlig nyhet är att elever har ledigt lördag eftermiddag och hela söndagen. Det hade jag missat första veckan, så nu finns det lite att "ta ut", kan vara bra att ha tills någon spännande hamn. För dagen heter den spännande hamnen Oslo och eftersom det är söndag kunde ju ett kyrkbesök vara lämpligt. Jag vet noll om Oslos religösa karta så det fick bli lite på måfå. Oslo gospel är ju ett begrepp och jag gissar att de mest är pingstvänner. De brukar ju ha hög klass på sången, så efter lite Googlande satte jag GPS:en på Olavs Gate och styrde stegen mot Oslos "Filla".

Det är ju alltid en chansning det där att bara kika in någonstans och samtidigt lite spännande också. Pingstförsamlingar kan ju delas upp i minst fyra typer, varav två stilar passar mej bättre än andra.

Denna Norges största Pinse-menighet på ca 2000 medlemmar var nog inte riktigt i min stil, så min raska entimmespromend på oplogade cykelvägar kändes i efterhand lite sådär. Denna församling var av typen "se-till-att-ha-ett-bra-management-och-satsa-på-media-varianten i sköna bio-stolar. Visst, det var jättebra kör som sjöng FÖR oss, en pastor i svart kostym (men utan slips) med Mac-book på notställ och trådlös fjärr som ivrigt föredragade på och diskret vinkade upp kören vid väl valda pauser mellan massa slides med prydlig amerikansk clipart på vacka männskor och en massa punkter om hur-man-skall-leva-sitt-liv-full-ut budskap, men det lyfte aldrig riktigt. Kören var bra, riktigt bra, så min gissning att det fanns koppling till Oslo gospel kanske inte var så tokig ändå. Lade märke till kör-outfit a la snäv svart skinnkjol, krosblus och högklackat, tänk vad det händer grejor över tiden! Stämde väl med dresscoden i stort, kändes om att det bara var jag som stack ut. Åt fel håll. Pinse-butiken fick ett besök även den. Bläddrade bland CD-skivor med artister som Evy, Marianne och Per-Filip, Utbult samt mustachprydda herrar med nyfönat hår som jag minns från de LP mina storasysyskon handlade in i början av 70-talet och hade stående hemma. De är tydligen still going strong, här i alla fall. Avslutade besöket med att ställa mej strategiskt vid foajen zippade på en kopp kaffe för att få bli hälsad på, men det hände tyvärr inget. Högg till slut tag i en äldre herre i ytterdörren och frågade honom om församlingens historia. Han hade varit med sedan länge och blev väldigt glad för frågan och tackade mej hjärligt för att jag tog kontakt och hälsade på honom. Jag trodde liksom det skulle vara tvärt om. Alltid nyttigt att titta in i nya sammanhang, det ger nyttiga intryck. Jag inser att det är lite farligt att skriva så här lite lätt raljerande, förlåt goa pingisar, men just denna menighet kanske inte var för mej, bara så! Jag tror att ni läster av tonen rätt. :)

Rätta toner fanns det också gott om i Oslos nya Operahus. Gick förbi det på den raska promenaden till kyrkan, men uppfattade då mera som ett spejsat resecentrum (Ursäka mej, Oslo!). Fattade bättre på hemvägen. Gick en guidad vandring, helhäftigt. Det var ett helt konstverk alltihop. Mycket norskt förstås. Norsk arkitekt, norsk byggfirma och norsk konst. Guiden som var utbildad operasångerska demade akustiken live så att säga. Det var så att även mina nackhår reste sig, de du mamma lilla!

Vi gick genom träningshallar för dansare och musiker, genom verkstäder och ateljeer och avslutade med att beskåda det (enda) svenska bidraget till härligheten. Spänd av nyfikenhet följde vi guiden ut förbi toaletterna och genom kapprummet till ett litet undanskymt hörn. Där fanns det en variant av det första spadtaget i vitmålad betong i en låda. Det så mer ut som ett kometnedslag i minatyr, eller en komocka i lös dy. Fattade noll. Var detta ett skämt? Nej, vi svenskar har bidragit till helheten med att komprimera en hel overtyr till några sekunder, skicka ut hela härligheten i en typ ljudkanon riktad rätt ner i betongen, och splasch så fanns det där rätt i plattan, så visst är vi duktiga. Jag var helt plötsligt omåttligt stolt över att vara svensk och tyskarna hade det roligt! Kratern finns tyvärr inte förevigad, så ni får hålla tillgodo med målarverkstaden.

Fick tag i syster-yster som just lämnat Oslo för Grundsund och vidare till Lund och Köpenhamn. Lite otajming nu när även jag var i Norges första stad, men jag insåg att det nog var bäst att Kristina inte lämnade motorvägen för Oslos vägmeckel som kan förvilla den bäste (läs Ingemar Falk), så vi bestämde att försöka med Helsingborg istället, det borde gå att få till i veckan. Imorgon planeras det bondpermis tillsammans med Eva på något Lyskilsfik, skall bli mycket trevligt!

Nästa blogg kommer nog på tisdag och skall ägnas åt frågor som inkommit och en liten summering av detta marathonlopps första del. Jag kör mitt eget upplägg, dvs. drar på tills mjölksyran sätter stopp eller att ni slutar läsa. Då lär tempot sjunka. Hittills så går det åt rätt håll och jag måste erkänna: det är farligt att blogga, nästan beroendeframkallande och giftigt roligt. Även jag tycks trilla dit så smått... Extra kul med alla kommentarer och mail-hälsningar. Fortsätt med det!

Nu skall jag ta mej en kopp kaffe och ett vinebröd med mycket glurr innan det blir för nära kvällsfilen. Det är farligt det här med att vara till sjöss, men "gangwayen" är som väl är stadig.